Hur svårt ska det vara?

Allvarligt nu, skämt åsido. Hur svårt ska det egentligen kunna vara att hitta en egen lägenhet? Då menar jag inte att hyra i andrahand där jag måste betala 10.000 kronor i månaden för en 1:a på 30 kvm i Upplands Väsby, utan ett förstahandskontrakt relativt centralt. Jag vet att bostadsmarknaden inte direkt är på topp och det finns människor som har stått otroligt många år i kö, utan att få en egen lägenhet. Det känns dock som att kommunerna och staten medvetet gör det svårt för människor att kunna flytta hemifrån.

Med det sagt så betyder det inte att jag fortfarande bor hemma. Det gör jag inte. Däremot tycker jag om att åka förbi mina föräldrar då och då och sova över om jag skulle känna för det. I dagsläget är jag inneboende hos en kompis jag lärde känna när jag ville plugga upp mina betyg efter gymnasiet. Det fungerar fint, men jag kan inte ljuga om att det är trångt och att jag saknar att få vara ensam och bestämma hur mitt eget hem ska se ut. Inte mitt rum. Mitt hem.

Alla tips är välkomna

Har ni läsare några tips på vad man kan göra för att lättare få ett förstahandskontrakt? Är det bättre att vända sig till privata hyresvärdar som går efter hur ”bra” man är på papper istället för den vanliga bostadskön där det handlar om att man ska ha stått så lång tid som möjligt? Går det att köpa ett förstahandskontrakt från någon som t.ex. ska flytta till en bostadsrätt och inte längre behöver sin hyresrätt? Jag vill möblera, måla om, ändra, göra till mitt alldeles egna. Dessutom känns det som att jag börjar bli gammal nog att faktiskt kunna pricka av ett förstahandskontrakt på min vuxenlista och därmed också samla på mig fler vuxenpoäng. Visst räknar man fortfarande såna?